En ny dikt till bloggen innan jag åker på semester en vecka...=)

Om och om igen

Sviken om och om igen, ingen som fattar att man inte bara kan säga saker och sen tro att det inte betyder något för den man säger det till.
Varför ska det vara så svårt att bara vara ärlig.
Säg vad du tycker, och agera efter hur du vill göra.
Håll inte på med en massa spel, vill du inte så säg nej.
Och vill du så gör det då och dra inte ut på det hela tiden.

Tårarna rinner och man önskar att man aldrig lärt
känna de som sviker.
Känslorna som nyss gjorde en glad, gör bara ont i kroppen.
Man vill bara skrika och be dom dra, och aldrig höra av sig igen.
Men rösten är som försvunnen, och kvar finns bara tomhet.
Man vill finnas och man vill tro det bästa om alla,
tro gott om andra.
Men dag efter dag så blir man påmind om att alla inte är goda.

Man vill tro på ordspråket,
behandla andra så som du själv vill bli behandlad.
Men det hjälper inte om man gör det, man får
inte samma godhet tillbaka.
Man vill vara elak och kall, men man vet inte
hur man ska vara det.
Det kommer inte naturligt, och man står där tillslut
och har bett om ursäkt för att man blev ledsen och sårad.
Man låter folk trampa på en och sen ber man om ursäkt för att det gjorde ont.

Man är inte svag, men man är inte stark nog heller.
Man är bara människa, man vill så gärna behålla
de som finns nära en.
Man vill ha den lilla godhet man får ibland,
man vill se det bästa även i det dåliga.
Man tror att om man bara inte ger upp så kan man
tillslut få folk att förstå.
Man inte alla förstår att ord inte bara är ord,
utan orden betyder ibland något för någon.
Så man kan lika gärna sluta hoppas och ta människor för vad de är, både goda och onda.


Skriven av: Annette Arnesson 30/7 2010