En nyskriven dikt...=)

Flod av tårar

Det är svårt att veta vem man ska lita på, svårt att lita på någon.
Det är svårt att veta vem som är ärlig och vem som bara bedrar.
Litade på fel, trodde det bästa när det egentligen bara var falskhet.
Litade på det man ville, men blev sviken ännu en gång.
Trodde på hoppet enda in i det sista,
men hoppat rann förbi som en flod av tårar.
Tårarna tog slut, och kvar fanns bara ett tomt hål,
ett hål av besvikelse.
Besvikelsen i rösten började höras, som en bitter tagg i allt man sa.
Taggen växte och blev en klo som slet sönder en inuti.

Falskheten kom förklädd i smicker och vänliga ord och
ville ha en ny chans.
Trodde att det bara var att komma tillbaka när det passade.
De sanna och äkta visade sig som en uppenbarelse
framför ens ögon.
Som en ring omfamnade de det tomma hålet och
fyllde det med värme.
Utanpå värmen hjälptes de åt att bilda ett skal,
ett starkt och vackert.
Det vackra skalet började leva, och den
varma kärnan levde inuti.
Värmen kunde tillslut nå ut genom skalet och
delas med andra.

Falskheten kom ännu en gång och uppvaktade
det nu så åter vackra skalet.
Men skalet var starkare denna gång och lät inte
falskheten under sin yta.
Visade att här fanns det ingenting kvar att hämta,
tilliten fanns inte kvar längre.
Det en gång sårade skalet kunde inte lita
på en bedragande falskhet.
Skalet blev starkare ju längre tiden gick,
med fler och fler erfarenheter.

Falskheten vågade aldrig närma sig skalet igen,
det var för starkt.
Och såg igenom all den oäkthet som försökte
förklä sig för att komma när.
Bara de genomäkta fick njuta i värmen av det vackra skalet.
Bara de som verkligen visat att de fanns där
i alla väder fick sola sig i glansen.
De falska fick leta vidare efter sorg och tårar,
där de kunde förklä sig och bedra igen.

Skriven av: Annette Arnesson 13/8 2010

Första dikten sen jag kom hem från Bulgarien, =) Kom ihåg att det är dikter jag skriver, inte en uppdatering av MITT liv....

Muren ska rivas

Mitt liv börjar idag, mitt liv mot slutet.
Mitt liv med vänskap, eller helt ensam.
Har ingen aning om vad som kommer efter detta.
Har ingen aning om vad som väntar runt nästa hörn.
Det enda jag vet är att jag måste ta detta steg i livet.
Ett stort steg för att leva, ett stort steg för att bli hel igen.

Det är inte lätt, det är inte något som är förhastat.
Tankarna snurrar och man vet varken in eller ut.
Man vet bara att detta måste få ett slut.
Det är nu eller aldrig, det går inte att dra ut på längre.

Tiden har gått och sämre och sämre har man mått.
Man vet att det är försent när man nått botten.
När man är så långt ner att man knappt vet hur
man ska kunna ta sig upp igen.

Ensamheten är större än någonsin, men det känns inte som
om det spelar någon roll, för det kommer bli bättre.
De som vill vara i ens liv och betyda något kommer att visa det.
De som vill finnas och stötta när det är som svårast kommer
att göra det, även om det blir jobbigt för dom själva.
Dom som inte bryr sig om någon annan än sig själv, kommer att
stå där en dag utan mig vid sin sida.

Mitt liv börjar nu, det är nu som stenarna ska flyttas,
nu som muren ska rivas.
Mitt liv är mitt och jag ska ta över det,
bestämma utan att någon ska göra
det åt mig, göra det som är bäst för att jag ska må bra.
Det som kommer spela någon roll är mina vänner,
familj och jag själv.
Har man en gång förtjänat min vänskap så har man den livet ut,
om man inte gör något mot mig som inte går att förlåta förstås.
Förlåtelsen är stor i mitt hjärta, men sorgen ännu större.
Om man kunde byta ut all sorg mot lycka och glädje.
Om man kunde dela lite av allt man känner med någon.
En stor sten skulle falla, ett sår skulle få försöka läka.

Ord är mitt vapen och tårar mina känslor,
sorgen är min kärna och leendet mitt skal.
Den som känner mig vet att ord betyder något.
Den som känner mig vet att mina tårar är äkta.
Den som känner mig vet min djupa sorg i mitt hjärta.
Den som känner mig vet att leendet på mina läppar är mitt skydd.


Skriven av: Annette Arnesson 11/8 2010

Semester i Bulgarien, Sveti Vlas

Hejsan alla läsare!

Nu är jag tillbaka i svala Sverige, för det är svalt om man jämför med de 41 grader som var i Bulgarien. Jag har haft en bra vecka där, skrattat såå himla mycket, går inte att göra annat när man är med Piiliz. Har även partat lite och pratat med lite alla möjliga människor…det finns bra
roliga typer. Har badat i havet, var otroligt skönt vatten. Även badat i poolen vissa dagar.
Jag och vännen hade åkt ospec. Så vi visste inte vart vi skulle hamna förrän vi kom till Bulgarien.
Vi hamnade i Sveti Vlas, ca 8 km utanför Sunny Beach. Gick 3 bussar i timmen, bussen gick prick, 20 över och 20 i. Så det var bra bussförbindelser.
Var skönt att inte hamna mitt i smeten…vi hamnade på ett litet familjärt hotell vid namn Daisy.
Vad 2 gulliga små tanter som tog emot oss….men dom kunde typ inte ett ord engelska…haha.
Dom kunde...tomorrow, bye…. Men dom var söta och snälla….=)
Vi hade terrass, toa/dusch, pool, 3 min till stranden och 5 min till Sveti Vlas centrum, AC, Tv med flera olika kanaler och bäst av allt…kyl och frys….såå bra.

Vi var in till Sunny Beach de flesta kvällar, och det var kul…dansade så man har ont i kroppen.
Var billigt i Bulgarien, vilken var väldigt bra.

Det enda som var dåligt var att jag blev förkyld…och det är inte kul att vara förkyld i 40gradig värme kan jag lova.

Kram//Nettan