Första dikten sen jag kom hem från Bulgarien, =) Kom ihåg att det är dikter jag skriver, inte en uppdatering av MITT liv....

Muren ska rivas

Mitt liv börjar idag, mitt liv mot slutet.
Mitt liv med vänskap, eller helt ensam.
Har ingen aning om vad som kommer efter detta.
Har ingen aning om vad som väntar runt nästa hörn.
Det enda jag vet är att jag måste ta detta steg i livet.
Ett stort steg för att leva, ett stort steg för att bli hel igen.

Det är inte lätt, det är inte något som är förhastat.
Tankarna snurrar och man vet varken in eller ut.
Man vet bara att detta måste få ett slut.
Det är nu eller aldrig, det går inte att dra ut på längre.

Tiden har gått och sämre och sämre har man mått.
Man vet att det är försent när man nått botten.
När man är så långt ner att man knappt vet hur
man ska kunna ta sig upp igen.

Ensamheten är större än någonsin, men det känns inte som
om det spelar någon roll, för det kommer bli bättre.
De som vill vara i ens liv och betyda något kommer att visa det.
De som vill finnas och stötta när det är som svårast kommer
att göra det, även om det blir jobbigt för dom själva.
Dom som inte bryr sig om någon annan än sig själv, kommer att
stå där en dag utan mig vid sin sida.

Mitt liv börjar nu, det är nu som stenarna ska flyttas,
nu som muren ska rivas.
Mitt liv är mitt och jag ska ta över det,
bestämma utan att någon ska göra
det åt mig, göra det som är bäst för att jag ska må bra.
Det som kommer spela någon roll är mina vänner,
familj och jag själv.
Har man en gång förtjänat min vänskap så har man den livet ut,
om man inte gör något mot mig som inte går att förlåta förstås.
Förlåtelsen är stor i mitt hjärta, men sorgen ännu större.
Om man kunde byta ut all sorg mot lycka och glädje.
Om man kunde dela lite av allt man känner med någon.
En stor sten skulle falla, ett sår skulle få försöka läka.

Ord är mitt vapen och tårar mina känslor,
sorgen är min kärna och leendet mitt skal.
Den som känner mig vet att ord betyder något.
Den som känner mig vet att mina tårar är äkta.
Den som känner mig vet min djupa sorg i mitt hjärta.
Den som känner mig vet att leendet på mina läppar är mitt skydd.


Skriven av: Annette Arnesson 11/8 2010