Ännu en dikt till min fina vän...

Hårda ord

Tårarna rinner och hjärtat är brustet.
Men det är inte bara mina tårar, utan även dina.
Det är mitt fel att våra tårar rinner, mitt misstag.
Mina ord kan låta hårda när jag bara skriver.
Om jag bara pratat personligen,
så hade jag kunnat förklara utan hårda kalla ord.
Om jag bara inte hade skrivit som jag gjorde, så hade allt kunnat vara bra nu.
Förlåt är ett ord som ibland saknar innebörd, men inte för mig.
Det kommer rakt från hjärtat,
och är egentligen inte ord stort nog för den sorg jag känner.
Jag ville aldrig såra dig, jag ville aldrig göra dig ledsen, men gjorde det ändå.
När jag träffade dig första gången träffade du mig rakt i hjärtat,
du hade en unik personlighet.
Jag visste att jag hittat en vän som jag aldrig ville förlora,
och svor att inte göra det.
Och här står jag nu, i ovissheten, utan att veta varken in eller ut.
Förlåt, vart går vi härifrån, vart börjar vi om.

Du fick mig att skratta, du fick mig att le.
Du fick mig känna glädje som alla kunde se.
Du fick mig att veta att jag var värd något, att jag var unik.
Du fick mig att inse att jag var bra, trots att jag inte var någon annan lik.
För mig kommer du alltid att vara en speciell och underbar vän.
För mig kommer du alltid att finnas i mitt hjärta, både nu och sen.

Vill torka dina tårar, vill laga din sårade själ.
Vill finnas där och hålla dig i min famn, lägga mina armar om din kropp.
Vill berätta att jag aldrig någonsin velat dig illa,
och fråga om det fortfarande finns hopp.
Vill kyssa din panna och viska att jag alltid kommer att finnas här om du vill.
En vän förevigt har du i mig, även om du inte skulle förlåta mig,
så finns jag för alltid för dig.


Skriven av: Annette Arnesson 14/7 2010