Dikt i tänkarnatten

Ensam på stora vägen

En dag, en natt, en evighet.
Minnen som alltid finns kvar.
Känslor som finns gömda inom en.
Tankar som snurrar i huvudet.

Tänk om man kunde sudda ut det man ville i sitt liv.
Tänk om man kunde ändra utan att förstöra för mycket.
Men om man ändrar, brukar ändringen alltid ändra andra saker i sin tur.
Det kan komma ut något gott från något dåligt.
Den kan finnas något fint i allt det hemska.
Det kan finnas en del man vill spara.

Man kanske ville ha chansen att gå fram och tillbaka och
försöka hitta den bästa vägen.
Den väg som gör minst ont, den väg som orsakar minst smärta.
Livet har många vägar och det är inte lätt att hitta i livets djungel.
Har man gått för långt på en väg kan det vara svårt att vända,
man känner sig tvungen att fortsätta gå tills vägen tar slut.
Även om det dyker upp sidostigar,
vågar man inte vika av stora vägen och ta in på den lilla.
Vem vet vart den slutar.
Vem vet om den helt plötsligt tar slut eller om den blir
en stor väg den också tillslut.
Man vill säga åt sig själv att våga.
Men alla vet att man ska följa den stora vägen om man är ensam,
småstigar ska man försöka hålla sig borta från.
Det måste finnas bra sidostigar, för man kan skada sig svårt på stora vägen.
Man kan få sår för livet, medans man kanske får ett skrubbsår på stigen.

Skulle man kunna ändra,
skulle livet följa en liten väg som man inte vet vart den slutar.
Men längs den är det fint och mysigt, och inte några skrubbsår än så länge…

Skriven av: Annette Arnesson 20/6 2010